.svg){kind=logo}
Skelettspecifik behandling
- Skelettspecifik behandling i form av benresorptionshämmande läkemedel ges oftast i kombination med kalcium och D-vitamin till patienter med hög risk för fraktur. Dålig tandstatus åtgärdas före behandling för att minska risken för den ovanliga biverkningen osteonekros i käkben. Eftersom följsamhet till behandling med perorala bisfosfonater är låg rekommenderas infusionsbehandling med zoledronsyra i första hand.
- Vid multipla kotkompressioner och osteoporos enligt bentäthetsmätning (T-score <-2.5) överväg remiss till specialistmottagning för ställningstagande till anabol behandling.
- Vid glukokortikoidbehandling motsvarande prednisolon ≥5 mg/dygn under en sammanlagd period om tre månader eller mer, bör tidig benresorptionshämmande behandling övervägas till postmenopausala kvinnor och män >50 års ålder med förhöjd frakturrisk.
I första hand
BISFOSFONAT
I andra hand
BISFOSFONAT
Bisfosfonater ges endast till patienter med eGFR >35 ml/min.
Vanligtvis 3–5 års behandling. Behandlingseffekten kvarstår lång tid efter utsättning. Vid mycket hög frakturrisk kan längre behandlingstid övervägas.
Övrig skelettspecifik behandling
Denosumab ordineras till patienter där bisfosfonat anses olämpligt, t.ex. vid nedsatt allmäntillstånd där en influensalik reaktion bedöms medicinskt riskabel. När denosumab övervägs pga nedsatt njurfunktion, ska risken för hypokalcemi beaktas.
Den ökade bentätheten som erhållits av behandlingen med denosumab förloras efter utsättning, och risken för kotfrakturer ökar (reboundfenomen). Därför rekommenderas tillsvidarebehandling, till skillnad mot vad som gäller för bisfosfonater.
Vid svår manifest osteoporos, framför allt vid kotfrakturer, eller uttalad låg bentäthet och hög frakturrisk rekommenderas remiss till osteoporosspecialist redan vid diagnos för diskussion kring skelettspecifik behandling.
Efter behandling, vanligtvis 18 månader, ska antiresorptiv behandling sättas in, se ovan.
*Begränsad subvention; www.tlv.se