.svg){kind=logo}
Osteoporos
Läs om
Många patienter med hög frakturrisk erbjuds inte adekvat läkemedelsbehandling och andra frakturpreventiva åtgärder. Underbehandling föreligger framför allt avseende sekundärprevention efter fraktur. Fallprevention inklusive regelbundna läkemedelsgenomgångar rekommenderas. Överväg remiss till arbetsterapeut och fysioterapeut. Läs om osteoporos och möjligheten att använda
som stöd vid bedömning av frakturrisk.Osteoporos ;
Läkemedel vid osteoporos för att förhindra benskörhetsfrakturer ;
Nationella riktlinjer för rörelseorganens sjukdomar ;
- Regelbunden muskelstärkande och belastande fysisk aktivitet. Rekommendation enligt . Överväg FaR.
- Väl sammansatt kost enligt . Lågt BMI är en riskfaktor för osteoporosfraktur.
Skelettspecifik behandling
- Skelettspecifik behandling i form av benresorptionshämmande läkemedel ges oftast i kombination med kalcium och D-vitamin till patienter med hög risk för fraktur. Dålig tandstatus åtgärdas före behandling för att minska risken för den ovanliga biverkningen osteonekros i käkben. Eftersom följsamhet till behandling med perorala bisfosfonater är låg rekommenderas infusionsbehandling med zoledronsyra i första hand.
- Vid svår manifest osteoporos, framför allt vid kotfrakturer eller uttalad låg bentäthet och hög frakturrisk, rekommenderas remiss till osteoporosspecialist för diskussion kring anabol behandling redan vid diagnos. Remissen skrivs före eventuell insättning av antiresorptiv behandling.
- Vid glukokortikoidbehandling motsvarande prednisolon ≥5 mg/dygn under en sammanlagd period om tre månader eller mer, bör tidig benresorptionshämmande behandling övervägas till postmenopausala kvinnor och män >50 års ålder med förhöjd frakturrisk.
I första hand
BISFOSFONAT
Bisfosfonater ges endast till patienter med eGFR >35 ml/min. Vanligtvis 3–5 års behandling. Behandlingseffekten kvarstår lång tid efter utsättning. Vid mycket hög frakturrisk kan längre behandlingstid övervägas.
I andra hand
BISFOSFONAT
Peroral bisfosfonat används inte vid sväljningssvårigheter. Intag av peroral bisfosfonat och kalcium ska ske vid skilda tidpunkter för att inte försämra absorptionen av bisfosfonat. Välj i första hand kombinationsförpackning.
Bisfosfonater ges endast till patienter med eGFR >35 ml/min.
Vanligtvis 3–5 års behandling. Behandlingseffekten kvarstår lång tid efter utsättning. Vid mycket hög frakturrisk kan längre behandlingstid övervägas.
Övrig skelettspecifik behandling
Denosumab ordineras till patienter där bisfosfonat anses olämpligt, t.ex. vid nedsatt njurfunktion eller hög ålder och komorbiditet. När denosumab övervägs p.g.a. nedsatt njurfunktion, ska risken för hypokalcemi beaktas.
Den ökade bentätheten som erhållits av behandlingen med denosumab förloras efter utsättning, och risken för kotfrakturer ökar (reboundfenomen). Därför rekommenderas tillsvidarebehandling, till skillnad mot vad som gäller för bisfosfonater.
Specialiserad vård
PARATYROIDEAHORMONANALOG
Vid svår manifest osteoporos, framför allt vid kotfrakturer eller uttalad låg bentäthet och hög frakturrisk, rekommenderas remiss till osteoporosspecialist för diskussion kring anabol behandling redan vid diagnos. Remissen skrivs före eventuell insättning av antiresorptiv behandling.
Efter behandling, vanligtvis 18 månader, ska antiresorptiv behandling sättas in, se ovan.
*Begränsad subvention;
Kalcium + D-vitamin
Ges till patienter som behandlas med kortison eller skelettspecifika läkemedel samt vid bristande kalciumintag och/eller risk för D-vitaminbrist. För övriga är det inte visat att den medicinska vinsten överstiger riskerna.
Rekommenderad dygnsdos är 500 mg kalcium/800 IE kolekalciferol.